Till vänster ser vi en genomförkyld tvååring som sover i två minutersintervaller, vill vid vakna tillfällen vara så nära det möjligt går, helst ska mamma variera mellan gosedjur och täcke, och vad gör inte ett mamma-hjärta när den lilla är sjuk! Allt allt allt, inklusive offrar sin sömn. Dvs så fort den förkylda och sovande tvååringen hostar, rör sig eller andas på nått sätt som inte är som det brukar vaknar mamma som när hon ändå är vaken måste kolla att barnet inte sparkat av sig täcket.
På höger sida hör ni i öronhöjd (dvs precis i örat så man får tinitus) ett envist snarkande som trots flera försök inte upphör utan bara ändrar frekvens.
Om vi fortsätter till nedre delen av sängen, ungefär i knähöjd, hör vi ett annat snarkande och finner en pälsboll som också hon vill ligga så nära det går. Helst ovanpå benen, vilket begränsar rörelsemöjligheterna drastiskt.
Själv känner jag spänningshuvudvärken komma.Sen om det är det envisa snarkandet, de akrobatiska sovställningar som krävs för att hålla tvååringen nöjd eller om det är för lite sömn är däremot svårt att säga!
Och i slutändan när man fått i sig en stor kanna med kaffe så kan man skratta och inte annat än älska situationen och alla klyschor som blir verklighet ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar