Bellibella: ursäkta att jag garvar XD

läs här! <----

Vill börja med att säga att jag tycker artikel känns fånig och är inte något jag tar seriöst egentligen men ville ändå skriva lite om ämnet i sig.

Det jag skriver nu är personliga åsikter, är baserat på mina förutsättningar och tankar. Jag är medveten om att det finns många andra situationer där förutsättningarna kan se annorlunda ut. Mina förutsättningar är att man är ett par som delar en graviditet och jag skriver och reagerar utifrån det. Sen finns det många andra situationer och relationer när tankarna kanske skulle skilja sig från det jag skriver här.

Klart jag köper att män tycker det är jobbigt och ja hela situationen är helt absurd men det är ju lite det som gör det fantastiskt!

Men snälla nån! Om Calle sagt att han inte ville vara med (vilket absolut inte var på tal han var 110 % undebar och stöttande hela vägen, btw hur stod han ut med mig så knäpp som jag var?) men om han sagt att han inte ville vara med för att han inte ville se mig ha ont??

"Nä men okej, då är det lungt! Jag fixar det här själv då, jag ringer dig när det är klart "

NOT! Jag hade flyttat samma dag och antagligen inte prata med honom på vääääääldigt länge (jag gick INTE att resonera med när jag var gravid så baserat på det hade jag nog helt klart reagerat så)

"Män förväntas ofta vara stöttepelare under förlossningen" Nehe? de var ju antagligen inblandade i att bebisen kom till så då kanske de får räkna med att dela det jobbiga också. Klart det är jobbigt att se någon ha ont och jag håller fast vid att känslomässigt var det jobbigare för Calle vissa stunder än för mig men fysiskt, ja man satt ju väldigt skönt när bebisen var född och det var ju väldigt lätt att gå på toa och ja kroppen va ju som ny eller? ne just de inte riktigt va :P Fysiskt jobbigare för mig som kvinna, och så lägg lite hormoner på det!

Självklart att det finns behov av stöd till männen och att de borde få det!

Calle fick bra stöd när vi födde barn vilket gjorde att han var helt fantastisk med att tolka vad jag ville och vad som inte var bra. Barnmorskan pratade mycket med honom och han kunde förmedla vad jag ville (jag pratade ju inte så mycket utan mummlade, viftade med handen och vred på mig mest när jag ville nått) Hade varit betydligt jobbigare utan honom där kan jag säga. Att det var jobbigt och känslomässigt för honom gjorde ju bara att det blev något otroligt vi delade tillsammans. Ett av de starkaste minnena från förlossningen (nu blir det personligt :P) var helt klart hur han reagerade när Tuva var född och se hur berörd han var, Tuva plus hans reaktion gjorde att allt jobbigt var värt det 100 gånger om!

Pallar man inte en förlossning är det nog inte rätt att berätta det när man redan är gravid utan kanske innan... I min värld är det som att man adopterar ett barn tillsammans fast bara den ena reser och hämtar barnet? Är det ens godkänt? Finns säkert såna fall där den ena inte vill vara med då också men inte hört om det (inte hört om många pappor som inte vill vara med vid förlossningen heller så...)

Så, ja männen ska vara med vid förlossningen, är man förlossningsrädd borde det finnas hjälp. En förlossningsrädd kvinna har ju inte valet att stå över, varför ska mannen ha det? Bättre vård för paret tillsammans om det finns såna problem, att pappan ska stå utanför är bara fånigt! Inte 2012. Sen tycker jag det kan vara en ypperlig idé att vara en till utöver bara mamma och pappan, en doula typ, för det är mycket som sker och händer så det är väl jättebra?! Men med betoning på OCKSÅ...